Behandlingsassistent Mariana Dalenkvist

Omvida HVB

Behandlingsassistenten sår frön till förändring

Mariana Dalenkvist är lärare i Malmö. Hon jobbar dessutom som behandlingsassistent på Omvidas HVB-boende Sam utanför Landskrona. Här berättar hon om vardagen på boendet och vad som krävs för att göra skillnad i utsatta ungdomars liv.

Kan man ha kul på ett HVB-boende?

Ja, vi har jättemycket kul med ungdomarna! Det är mycket skratt och bus. Vi grillar, går och simmar, har filmkvällar, fixar i trädgården. De flesta trivs hos oss. Det är ett bevis på att de har det bra när de vill hjälpa till. De tar ansvar och är rädda om huset och allt som finns där. Sen är de ju tonåringar. De har bra och dåliga dagar precis som alla andra. Men vi har en jättebra stämning i huset, det är riktigt häftigt att få uppleva det.

Hur lyckas ni få till en sådan bra stämning?

De som kommer till oss har i regel kommit en bra bit på vägen med missbruk, kriminalitet och annan problematik. Men hos oss kommer de in i ett familjärt sammanhang. Vi vill inte ha någon känsla av ’institution’ i huset. De landar ganska snabbt, vi bildar relationer och under den tuffa fasaden är de jättefina och faktiskt ganska små. De längtar ju efter en vuxen som stöttar och vägleder, något de aldrig har haft.

Du jobbar som behandlingsassistent. Vad är din roll i ungdomarnas liv?

Som behandlingsassistent är jag med ungdomarna i deras vardag. Jag kan vara med när de möter myndigheter, vi lagar mat tillsammans och vi umgås. Vi är där för att vuxenvärlden har brustit. De här ungdomarna behöver nya vuxna som kan möta dem på ett nytt sätt.

 Hur gör du för att hjälpa en ungdom att byta riktning i livet?

Framförallt genom att lyssna på ungdomarna och samtala med dem, enskilt eller i grupp. Jag vill hjälpa ungdomen att nå självinsikt, förstå sin egen problematik och hitta motivationen att själv arbeta för en lösning. När de kommer till oss saknar de ofta referensramar. De har inget att relatera till förutom det de hittills upplevt. Därför har de svårt att se andra alternativ och fatta beslut i en annan riktning.

Vi jobbar mycket med motiverande och lösningsfokuserade samtalstekniker. Men även i det mest vardagliga samtalet kan jag så ett frö till förändring. Det kan ta flera år innan fröet börjar gro. Men det har hänt flera gånger att personen sökt upp mig när de är i tjugoårsåldern: ”Det där du sa, det fick mig att tänka om.” När sådant händer, då är det jättestort. Har man varit med och hjälpt en enda tjej eller kille att hitta rätt, då vet man att det var värt mödan.

Är det inte ett krävande jobb?

Sanningen är att inte alla kan göra det här jobbet. Du måste tycka om ungdomarna på riktigt. En tonåring i den här situationen vet direkt om du fejkar. Då sluter de sig blixtsnabbt och öppnar sig kanske aldrig igen.

Jag har själv levt i fosterfamilj som barn. Jag vet precis hur det känns när de vuxna fallerar, när man blir föremål för myndighetsutövning. Våra ungdomar har garden uppe när de kommer. De är ju utsatta, i beroendeställning. Enda sättet att bryta igenom är att vinna deras förtroende och börja ge dem den trygghet de saknar.

Att arbeta med utsatta människor innebär alltid att du ger mer än du får tillbaka. Det är inte lätt. Det kräver mycket empati och engagemang. Och du måste ha kommit ganska långt med dig själv. Det händer att en ungdom spelar dig ett spratt. Det gör de inte för att de är elaka, utan på grund av allt de bär med sig.

Vi är utbildade i traumamedvetenhet och lågaffektivt bemötande. Det hjälper oss att behålla lugnet, reflektera och se laddade situationer i ett annat ljus. Men utöver din utbildning måste du ha tillräcklig inre trygghet för att inte ta saker personligt. Och du måste absolut lära dig att inte ta med jobbet hem.