Här kan du läsa mer om Omvidas familjehemsverksamhet, möta familjehemmen och konsulenterna o.s.v.

Lotta och Gabriel har varit familjehem i nio år.

Lotta och Gabriel har på 9 år varit familjehem åt arton tonåringar. De vet hur man hjälper en ung människa att starta om. Receptet heter ärlighet, empati och ett engagemang från hjärtat.

– När de kommer hit förklarar vi att vi inte är intresserade av din journal, vi har inte ens läst den – det är upp till dig att visa oss vem du är, säger Lotta.

Det förutsättningslösa välkomnandet ger barnet utrymme. Hen är mer än en problembild. Samtidigt sätter familjehemmet de gränser och strukturer som behövs för att barnet skall utvecklas och må bra. Det är viktigt att sätta sig in i barnets situation när de kommer, menar Lotta:

– De har just lämnat sin egen familj och hamnat hos vilt främmande människor, i en helt ny miljö; klart att det blir kaos för dem, säger hon.

Det tar tid att landa. Så gott som alla barn stänger till en början in sig på sitt rum. Men rummen i det här huset har inga nycklar. Istället är det respekt och öppenhet som gäller: vill du vara ifred så är det helt okej. Ingen kommer in utan din tillåtelse. Den första tiden lämnar paret sin sovrumsdörr öppen på natten, för att visa att de alltid finns där om barnet mår dåligt. Efter några veckor brukar barnets dörr plötsligt stå på glänt, berättar Lotta:

– När vi då frågar om de vill att vi stänger dörren blir svaret nästan alltid nej – nu vill de lämna den öppen.

Barndomen tas igen

Lotta och Gabriel betonar att alla barn är olika, med olika behov. Medan vissa behöver öva sig i att ta ansvar för städning, disk och liknande, kommer andra från en miljö där de inte tillåtits att vara barn.

– Vi får bromsa dem ibland: ’Nej, du får inte diska, sätt dig och titta på teve, eller gå ut och lek’, säger Lotta

­Många barn har en missad barndom att ta igen. Här spelar familjens biologiska barn en stor roll, utan att veta om det:

– Med deras hjälp går vissa av barnen tillbaks till sitt elvaåriga eller åttaåriga jag; de hoppar på studsmattan och leker på ett sätt som de inte kunde när de var små, förklarar Lotta.

Ärlighet är nyckeln

För Lotta och Gabriel är det självklart att alla som bor i huset har samma förutsättningar. Allt görs som en familj: måltider, resor och gemensamma projekt. På samma sätt är paret redo att kämpa för alla sina barn, med allt vad det innebär. En huvudnyckel är ärlighet, öppenhet och transparens i alla lägen:

– Ingen får känna att det viskas om dem, eller att de inte kan komma till oss med sina frågor, tankar och känslor, säger Gabriel som själv levde i familjehem som tonåring.

– För mig blev bristen på ärlighet i familjehemmet det som raserade alltihop, säger han.

Den negativa erfarenheten gjorde att Gabriel till en början var tveksam till att bli familjehem. Föresatsen att göra allting annorlunda har gett resultat. Men det gäller att alla inblandade drar åt samma håll: socialtjänst, familjehemskonsulent och familjen. Man får inte vara rädd att ibland ta en fajt med myndigheterna; som familjehem känner man ju barnet och dess behov bättre än någon annan.

Ett stöttande nätverk

Paret har fortfarande kontakt med nästan alla sina barn. Familjen har växt till ett nätverk av människor som stöttar och bryr sig om varandra. Någon har flyttat till Stockholm, men kommer tillbaks ibland för att hälsa på – och för att andas. Vissa födelsedagar fylls hela huset och trädgården med ett myller av folk.

– Det är efteråt, när man ser hur de går vidare i livet, som man förstår vilken skillnad man gjort, att man faktiskt gjort någonting rätt, säger Gabriel.