Siri Lindskog berättar om ACT-samtal på Omvidas HVB-hem.

Omvida HVB

Siri hjälper ungdomar att gå vidare genom ACT

Siri Lindskog är skolkurator och läser till psykoterapeut. Det senaste året har hon arbetat som behandlingsassistent på Omvidas HVB-hem i Skåne. Här berättar hon om arbetet med ACT, Acceptance and Commitment Therapy, den samtalsmetodik som Omvida använder på sina boenden.

Hur skulle du beskriva ACT som samtalsmetod?

Syftet med ACT är att hjälpa individen till självinsikt. Acceptans handlar om att välkomna och lämna plats för känslor och tankar. Det är ett sätt att hantera livets upp- och nedgångar. När vi inte kan detta, då lider vi. Idag möts vi ständigt av budskapet att allt skall vara så pepp. Då kan det vara svårt att erkänna för sig själv och andra att man inte mår bra. Istället skuldbelägger och undertrycker vi hur vi faktiskt känner. Allt detta leder bara till mer ångest.

ACT leder oss till insikten att det är okej att vi är där vi är, samtidigt som vi behöver blicka framåt. På så sätt kan vi nå ett förhållningssätt för att hitta det friska och få kraft att gå vidare. Min erfarenhet är att ACT ger fantastiska verktyg när vi söker förståelse för oss själva och vår situation.

Hur skiljer sig ACT från andra samtalsmetoder?

Många metoder dröjer kvar ganska länge vid själva problematiken. Men de saker vi lägger fokus på, de tenderar också att växa. I ACT fokuserar vi på nuet och på personens visioner, önskningar och drömmar.

Ungdomarna vi möter på ett HVB-boende är i sitt nu. De befinner sig i en pressad situation. Många känner att vuxenvärlden har gett upp på dem. Här ryms mycket smärta, en känsla som behöver synliggöras och uttryckas. Många bär också känslor av misslyckande, av skam och skuld. Kanske har man gjort saker som varit fel. Vi jobbar beskrivande, men inte dömande.

Vad gör jag när mina tankar säger att jag är värdelös?

ACT ligger nära KBT-traditionen i strävan att nå förståelse för ens eget beteende. Vad är det för mekanismer i dig som gör att du hamnar här om och om igen? Här är förhållningssättet till de egna tankarna en nyckel. Det behövs distans: en tanke är bara en tanke. Men vad gör jag när mina tankar säger att jag är värdelös? Mindfulness-övningar kan hjälpa oss att få den distans vi behöver till negativa tankemönster.

Steg två är att hitta det vi kallar den värderade riktningen. Det handlar om att komma till insikt om vad du värderar. Är det verkligen pengar och framgång, eller kan det vara familj, relationer, andlighet? En övning inom ACT går ut på att skatta sina värderingar från 1 till 10, för att sedan se hur mycket tid man faktiskt lägger på de olika områdena. Det blir ett sätt att synliggöra din faktiska livsinriktning. Är du på det spår som är rätt för dig? Även här är det viktigt med acceptans. Det är okej om jag inte hittat helt rätt än, men hur kan jag nå dit? Tillsammans kan vi hitta mål och delmål som skänker hopp – något vi alla behöver.

Hur är det att arbeta genom ACT med ungdomar?

När jag möter ungdomar i en ACT-situation måste jag lämna mycket utrymme. Det måste vara okej att säga vad som helst, att något är riktigt jobbigt, att man bär på saknad och liknande. När ungdomen sedan själv når acceptansen, då går ångesten ofta ner tillräckligt mycket för att börja prata om deras inre verklighet.

I umgänget med vänner och familj blir det lätt ett starkt fokus på karriär: du skall ha ett jobb och ett hus. Det är lätt att missa de inre, mjukare frågorna: Vem du vill vara? Vilka värderingar vill du skall styra ditt liv? Många ungdomar har aldrig haft någon att lyfta dessa frågor med. De behöver en plattform för att prata om det inre.

Ibland blir de bästa samtalen i bilen, eller i köket medan man hjälps åt att laga mat.

I ACT-arbetet med barn och ungdomar är det viktigaste att bygga en relation, snarare än att ha ett strukturerat, planlagt samtal. Man måste vara flexibel med ungdomar, ta saker när det funkar för dem. Ibland blir de bästa samtalen i bilen, eller i köket medan man hjälps åt att laga mat. Det är viktigt att känna in rummet. Var befinner sig ungdomen just nu? Har hon sovit? Ätit? Är han på mediciner idag?

Sen får man checka av: finns det något ungdomen själv vill ta upp just nu? Det måste också vara okej att hålla tillbaks. Ingen skall känna sig tvingad att blotta sin själ om de inte är bekväma med sin samtalspartner. När förtroendet växer kan också fler saker komma upp i ljuset.

Man får heller inte tvinga på meditationsövningar, mindfulness och liknande – hur mycket man än tror på det. Det är en avvägning mellan att respektera ett nej och att försöka ’locka’ ungdomen att testa. De allra flesta barn och ungdomar jag har övat mindfulness med har uppskattat det. Generellt verkar barn och ungdomar ha lättare för att förstå och utöva ACT än vuxna. Deras hjärnor är nog vara mer följsamma. Vi vuxna tenderar ju att fortsätta på våra upptrampade stigar.